En förälders mardröm.

När jag var gravid var jag orolig nästan dagligen att bebisen i magen inte skulle överleva de 9 månaderna i magen. I 7:de månaden blev jag akut opererad två gånger för njursten. Bara den skräcken att Maya inte skulle klara sig under min nedsövning. Inför andra operationen var det så illa ute för mig att både jag och Maya riskerade livet men allt gick över förväntan bra. När Maya föddes började jag leva i en bubbla och går fortfarande ständigt med en oro om hon skulle ramla och slå sig allvarligt. Egentligen ännu värre, tänker tanken inom mig och vågar inte ens tänka tanken högt. Hur kommer jag överleva om det skulle hända Maya något. Hur kommer jag tänka och agera om hon blir sjuk?

Alla dessa tankar förvärrades igår. Jag badade Maya som jag gör flera gånger i vecken. La henne på skötbordet och skulle ta på henne blöjan, hon viftar med händerna och byxorna jag har bredvid henne hamnar på golvet. Böjer mig ner för att ta upp de och helt plötsligt ser jag Maya flyga ner mot klinkergolvet. Jag tar upp henne direkt och hon gråter. Jag känner och klämmer på henne och hon verkar OK. Det går snabbt att trösta henne. Fortsätter ha koll på henne under kvällen och hon är som vanligt. Jag har världens skuldkänslor och mår så dåligt på grund av det som har hänt. Vi är hos Stellas familj på kvällen och kommer hem vid två på natten. Maya sover gott i vaggan bredvid mig.

Jag kan inte sova så jag kollar igenom mina sociala medier. Jag ser ett inlägg som tvingar mig att luska vidare i vad det är för något och om jag verkligen läste rätt. Det är en mamma som berättar att hon kommer att lämna gruppen eftersom hon snart har ammat klart och mat kommer inte hinna bli aktuellt för dottern. Vidare läser jag på mammans profil att dottern som är född 201805 upptäcks i slutet av november ha en hjärntumör stor som en avokado. Man har kunnat operera bort 70% av tumören som visar sig senare är en mycket ovanlig elakartad tumör. Nu är lilla Agnes sämre och hennes tid hos sin familj är inte lång. Jag läser inlägg efter inlägg på mammans sociala medier och mina tårar rinner ner för kinden.

Jag tittar på Maya som sover gott i vaggan och tänker sjukt att så små barn kan drabbas av så hemska sjukdomar. Inte nog med förkylningar och förstoppningar och diverse allergier men nu även cancer?? Varför? Hur? Ingen som kan svara på det. Har gråtit med Maya i famnen när hon haft feber eller haft ont och jag inte kunnat avlasta henne på ett bra sätt. Hur maktlös känner inte jag mig när jag inte kan ta bort det onda från mitt barn. Hur känner sig mamma Marie?

Maya börjar vakna till och gråta, nu passar jag på, jag kramar henne hårt och är tacksam för varje gråt jag hör. Alla vakna nätter, alla timmar jag har fått gå runt med bärsele för att hon ska somna. Medan jag har klagat på sömnlösa nätter har en annan förälder vakat vid sitt barns dödsbädd. Medan jag har haft en klump i magen att Maya ramlat från skötbordet och klarat sig utan en skråma har en annan förälder planerat sitt barns begravning.

Ja, idag är jag piggare trots mycket få timmars sömn. Idag har jag mer ont i hjärtat och själen, har tänkt extra på familjen och kämpen Agnes.

Familjen har startat en insamling till barncancerfonden. Snälla, snälla, kan du hjälpa till med nått litet bidrag så gör det. Som mamma Marie skriver, ditt bidrag gör inte skillnad för oss och Agnes, men för ett annat barn i en annan familj istället. Det är inte tillräckligt att 3 av 4 barn överlever. Inget barn ska behöva gå igenom något av det här ens.

Familjens insamling till Barncancerfonden. #fuckcancer

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s